Jia Pingwa som jag ser honom

Mo Yan Översättning: Anna Gustafsson Chen

Tvåspråkig klassiker

Jia Pingwa som jag ser honom

Mo Yan Översättning: Anna Gustafsson Chen

Jag är ungefär lika gammal som Jia Pingwa och vi har en likartad bakgrund: vi är båda uppväxta i byar på landet och har upplevt både det sena 1950-talet, 1960-talet, 1970-talet och hela processen när Kinas ekonomiska system reformerades. Vi har sett sociala omvälvningar, sett människors ömsesidiga misstänksamhet, avundsjuka och kamp, sett skilda moraluppfattningar och värderingar krocka med varandra när samhället har vänts upp och ner, sett kaos, utveckling och framsteg, sett människans bästa och sämsta sidor. Det vi skriver är, tror jag, intimt förknippat med vår tid – man skulle till och med kunna säga att hade tiderna inte varit sådana de var skulle den grupp författare vi tillhör inte ha existerat och naturligtvis inte heller våra verk.

Men trots att det fi nns stora likheter mellan oss har vi också våra egenheter. Jia Pingwa kommer från en plats där norr och söder möts, och denna förening mellan sydlig elegans och nordlig råbarkad rättframhet har förstås påverkat honom som författare. Som jag ser det utgör denna subtila kombination av nordvästlig och centralsydlig kultur en av de viktigaste upplevelserna av Jia Pingwas mångbottnade verk. Den skiljer sig en hel del från kulturen i min hembygd Gaomi, i Shandong: han växte upp till ljudet av qinqiangopera och drack vatten från Qinlingbergen; jag växte upp till ljudet av maoqiangopera – den musikteaterform som är vanligast i trakten runt Gaomi. Han är uppfödd på ris och hirs, jag på sötpotatis och majs. Kanske kan ett studium av dessa mycket konkreta materiella ting ge en nyckel till vårt skapandes gåta.

Jia Pingwa var rikskänd redan på 1980-talet och tillhör den grupp författare som började verka direkt efter att de ekonomiska reformerna hade dragit igång. Många av de som debuterade samtidigt som han är inte längre verksamma – de kommer sällan med nya verk och gör de det så innehåller de inget nytt. De som har hållit ut och fortsatt att skriva går att räkna på ena handens fingrar, och Jia Pingwa är den klarast lysande stjärnan ibland dem. Jag kan också berätta om hans nedtonade, osjälviska generositet.

För några år sedan hittade jag i Japan en artikel som Jia Pingwa hade skrivit och som användes som studiematerial i japanska skolor. Den handlade om namn. 1986 hade han oväntat fått ett telegram där han ombads ta hand om en person som hette Mo Yan och som skulle komma på besök från Xinjiang. På den tiden kände viinte varandra och hade aldrig haft någon kontakt, men jag och mina kollegor hade varit i Lanzhou och behövde nu stanna några dagar i Xi’an där vi inte hade några bekanta. Jag tänkte att det var värt ett försök och skickade ett telegram till Jia Pingwa, adresserat till honom som medlem i Shanxis författarförbund.

Tåget var fyra timmar försenat och när vi kom ut på järnvägstorget fanns det ingen där, så när jag och mina studiekamrater utan framgång hade gått en runda runt platsen och ropat Jia Pingwas namn sade de åt mig att inte vara så fånig. Jag kände ju inte karln och vi hade aldrig haft någon kontakt med varandra. Varför skulle han komma hit och möta mig bara för att han hade fått ett mystiskt telegram? Det lät ju faktiskt rätt rimligt. Men när jag många år senare läste den där artikeln fi ck jag veta att Jia Pingwa faktiskt hade åkt för att möta oss. Han hade cyklat till stationen och stått där och hållit upp en väska på vilken han hade skrivit “MO YAN”. Han hade också gått runt och frågat folk om de var jag, men utan att hitta mig. Det var ett lovvärt försök och jag frågade mig själv om jag skulle ha gjort detsamma om jag hade varit i hans ställe. Skulle jag ha åkt för att möta någon jag överhuvudtaget inte kände och dessutom lagt ner tid på att springa runt på torget och leta efter honom? Jag kände att jag var skyldig Jia Pingwa en ordentlig middag.

Jia Pingwa är nog den författare i Shanxi, i Kina, i sin ställning och i sin ålder som mest sällan reser utomlands. Medan vi andra flänger och far – ofta fem sex gånger om året och ibland så mycket som åtta eller nio – har han bara gjort några enstaka utlandsresor. Han är också den Shanxiförfattare som minst ofta lämnar sin hemprovins och han har bara något fåtal gånger besökt enstaka universitet i Peking. Vi andra har föreläst på minst en tredjedel av landets alla högskolor och universitet. Han reser sällan och deltar inte ofta i offentliga sammankomster utan ägnar sig istället åt att skriva, och därför kan han både publicera mycket och ständigt hålla en hög kvalitativ nivå. Dessutom förnyar han ständigt sig själv. Under de fyrtio år som har gått sedan slutet på 1970-talet har han producerat både noveller, kortromaner, romaner och essäer om olika ämnen och i olika stil. Det är omöjligt att föreställa sig hur någon skulle kunna studera samtida kinesisk litteratur och utesluta honom.

Jag är både hans vän och hans trogne läsare. Jag gjorde min författardebut flera år senare än han och jag lärde mig mycket av att läsa hans långa essäer “Fullmånen” och “Shangzhou”. Min pseudonym Mo Yan betyder “tala inte”, men i verkligheten är jag pratsam och överdrivet mångordig. Jia Pingwa, däremot, använder få ord men har ändå lyckats göraett antal bevingade uttalanden. Jag minns särskilt två saker som han formulerade mycket bra. I det ena fallet handlade det om mäns utseende: Jia Pingwa menade att en man inte behöver bry sig om ifall hans kläder är nya eller ej, det viktigaste är fötterna och huvudet. Har han välputsade skor och välkammat hår kan han visa sig ute. Vi som på den tiden inte hade råd att köpa kläder var mycket glada över detta uttalande och skyndade oss att köpa ett par läderskor och en ask hårpomada. När vi sedan skulle ut på staden såg vi till att både skorna och frisyren glänste och sedan kände vi oss nöjda och fi na från topp till tå.

I det andra fallet handlade det om standardkinesiska. Jia Pingwa menade att standardkinesiska talas av standardpersoner. Var Mao Zedong en standardmänniska? Eller Zhou Enlai? Ingen av dem talade standardkinesiska. Detta uttalande bevisar också att Jia Pingwa själv är en stor författare, för inte heller han talar detta “vanliga språk”. De dialektala inslagen i hans texter är i själva verket också ett bra ämne för framtida studier.

【Om författaren】Mo Yan, samtida kinesiska författare, Nobelpristagare i litteratur 2012.

【Om översättaren】Anna Gustafsson Chen är svenska översättare, Ph.D i kinesiska språk och litteratur.